Det är julafton en gång till. Nu mera firas den här nere i Höllviken, med plastgran och tal om att flytta inom en månad. Det blir som en sista fest innan de åker härifrån. Numera kan eller vill inte alla vara med, numera är samlingen annorlunda och det är stundtals sorgligt att tänka på skillnaderna där de stundar så stora en dag som denna. Kanske, kanske vågar jag erkänna i slutet av dagen när mörkret lagt sig och Tomten stämplat ut att jag faktiskt drar mer på smilbanden nu än då. Kanske, kanske vågar jag erkänna att dagen är bättre än förrgående år och att jag i själen har en större lycka och en bubblande känsla av energi och glädje som jag inte känt förr. Kanske, kanske hade den kommit ändå, denna efterlängtade känsla för gudarna ska veta att jag har förtjänat den och väntat på den. Men jag tror inte det ändå. Det behövdes en förändring och även om den var jobbig att gå igenom så står jag nu på andra sidan, nöjd och lycklig och inser att det som syns utåt inte alltid reflekterar det som känns inåt. Till trots för potatisgratäng och fläskfile.
Men nu ska vi inte vara sådana, för nu ska vi iväg och jaga pepparkaksdeg och bygga nya traditioner. Och så kanske en vän eller två får en paket. Om man varit riktigt snäll.
Jag kanske ska bevisa min hemlighet. Slå alla med häpnad. HIhi.
onsdag 24 december 2008
torsdag 4 december 2008
Undra hur
Ibland kan man fråga sig hur saker och ting kommer till och blir av. Och varför. Undra hur och undra vad och undra vem och undra när. Varför händer saker just när de händer och vem sitter där och funderar ut hur det ska hända? Hur lyckas man trilla så rätt även när man trillar fel? Om jag bara kunde se varje jobbig situation som ett test, ett sätt att se vad man orkar och vad man klarar av. För längst där inne så bubblar jag faktiskt att lycka hela tiden och jag känner mig så glad och trygg med bara mig. Kanske är man för van vid att bara gnälla och aldrig stå ut att det kommer naturligt. Tar klart tid att förändra alla beteenden.
Är ni med en HemlighetsMagnet.
Mizz Blizz
Är ni med en HemlighetsMagnet.
Mizz Blizz
söndag 30 november 2008
Att sitta still
Jag sitter där vid sängen igen. På vänstra sidan längst ner. Det är mörkt ute och mörkt här inne. Bara inne i hjärtat är det faktiskt jätteljust. För en gångs skull. Känns som att bryta ny mark med att vara såhär glad. Det är lite som att famla i mörkret. Ett bra mörker.
Jag spelar också spel. Vi alla kanske kan spela samma spel.
Jag spelar också spel. Vi alla kanske kan spela samma spel.
tisdag 25 november 2008
26 nov
Längst inne i hjärtats minsta lilla grop sitter ett litet frö och visslar. I hopp om att allting är på väg mot någonting underbart bra. En känsla som jag inte vet vad den betyder men det står för glädje. Och jag behöver inga förklaringar, jag behöver inga lovord eller garantier. Inte denna gången. För denna gången handlar det bara om mig. Denna gången är det mitt liv och mina tankar och handlingar. Allt som jag kan stå för. Mina ord.
Men längst där inne sitter det lilla fröet och busar. Gör mig glad och underbart lugn. Alltså inte utåt. Men liksom inuti. En sådan underbar födelsedag det kommer bli. Full av överraskningar och alldeles annorlunda de andra, för denna står jag på egna ben.
Och jag vågar viska en liten viskande viskning om vilken tur det är jag får känna såhär. Att jag vågar tro på framtiden fast att det ibland kanske inte alltid är tillräckligt ljust ute för att se den klart o tydligt. Att jag vågar vara säker på vad jag vill, önskar, hoppas och tror utan direkta bevis - bara hintar och tecken. Och jag vet att jag i den jag är så van att vara borde tvivla mer, borde vara orolig och analyserande men jag struntar i det. Ler och tar en tur någonstans där det är roligare att vara än där man tvivlar. Jag tror på det goda i allt.
Men längst där inne sitter det lilla fröet och busar. Gör mig glad och underbart lugn. Alltså inte utåt. Men liksom inuti. En sådan underbar födelsedag det kommer bli. Full av överraskningar och alldeles annorlunda de andra, för denna står jag på egna ben.
Och jag vågar viska en liten viskande viskning om vilken tur det är jag får känna såhär. Att jag vågar tro på framtiden fast att det ibland kanske inte alltid är tillräckligt ljust ute för att se den klart o tydligt. Att jag vågar vara säker på vad jag vill, önskar, hoppas och tror utan direkta bevis - bara hintar och tecken. Och jag vet att jag i den jag är så van att vara borde tvivla mer, borde vara orolig och analyserande men jag struntar i det. Ler och tar en tur någonstans där det är roligare att vara än där man tvivlar. Jag tror på det goda i allt.
Money Money Money
Det är städat i köket. Och de nya ljusen är tända. Det är skinande blankt. Jag har hittat dimmern till spotlightsen på min bar så nu blir det mysig belysning och inte en sol i huvudet när man kikar tv. Jag har en hög kläder på golvet men jag ska vara en dålig värdinna imorgon och tvätta nere i tvättstugan samtidigt.
Och imorgon tänker jag skina lyckligast av dem alla för det är min fö-de-lsedag! och jag är sådär barnsligt förtjust i min födelsedag att det inte finns någon riktigt bra liknelse till det heller.
När folk försöker förändra mig blir jag trotsig o vill inte att jag ska vara något annat så bra som jag faktiskt är. Jag orkar inte med folk som ska tramsa och vara sura. Låt mig vara den jag är. Love it or leave it.
Och imorgon tänker jag skina lyckligast av dem alla för det är min fö-de-lsedag! och jag är sådär barnsligt förtjust i min födelsedag att det inte finns någon riktigt bra liknelse till det heller.
När folk försöker förändra mig blir jag trotsig o vill inte att jag ska vara något annat så bra som jag faktiskt är. Jag orkar inte med folk som ska tramsa och vara sura. Låt mig vara den jag är. Love it or leave it.
måndag 24 november 2008
Busig! Så känner jag mig. Lite tramsig. kanske lite irrationell. Lite lockande, pockande, sakta sakta smyger känslan av allt det underbara sig närmre och jag förstår faktiskt inte varför jag skulle kunna se någonting annat än det smuukk i allting just nu. Jag behöver inte för jag vill inte för jag vägrar och jag behöver inte. Jag har inget behov av att gräva in mig i allt det onda och dumma och just nu badar jag gärna i allt det bra och fina och härliga och lyckliga.
Är det att vara naiv att vara lycklig? Som att man inte förstår att det inte finns tillräckligt att vara glad över. Men jag har bara så lätt för att vara glad nu. Bara ingen anledning varför.
Nik og Jay filmen får mig att längta efter nätterna i DK. Galna nätter.
Underbara. Underbara. Jag?
Är det att vara naiv att vara lycklig? Som att man inte förstår att det inte finns tillräckligt att vara glad över. Men jag har bara så lätt för att vara glad nu. Bara ingen anledning varför.
Nik og Jay filmen får mig att längta efter nätterna i DK. Galna nätter.
Underbara. Underbara. Jag?
fredag 21 november 2008
En likande länk
http://www.youtube.com/watch?v=HYxmS4UNrWY
Jag älskar texten till denna låten. Så härligt uppgiven och tofflig.
Jag älskar texten till denna låten. Så härligt uppgiven och tofflig.
Tillblottaläggning
Det finns så mycket saker som jag aldrig har gjort. Kanske saker jag kommer sitta och ångra när jag är gammal och för seg för att kunna göra dem. Sedan finns det mycket saker som jag inte har gjort som jag är väldigt tacksam för att jag slank undan. Men med denna grund är det faktiskt mycket som jag inte kan. Och kanske är det så att jag är mycket bra och gör likamycket dito men klockan är inte ens ett och jag känner inte för att vara snäll. Inte ens mot mig själv. Det ni. Så nu blir det vad jag inte kan. Men var inte så säkra för det! För jag hittade en gammal sån här lista och plötsligt så stämde den ju inte alls. Så visst lär man sig nya saker. Haha.
Jag kommer aldrig ihåg vad folk heter efter att jag skakat hand med dem. Av någon konstig anledning tänker jag alltid på vad jag ska säga till dem, fast jag är ganska hyggligt säker på vad jag heter vid det här laget. Men risken att man ska glömma är påfallande skrämmande faktiskt. Jag kan inte se folk i ögonen allt för länge. Jag kan inte sluta prata högt för mig själv när jag är själv. Eller åtminstone när jag tror mig vara det. Jag kan inte gå nära en spindel. Inte ens om jag var tvungen. Jag kan inte själv tabletter. Jag kan inte glömma allt ont som hänt. Jag har svårt för att lämna det bakom mig, även om det blir lättare för varje dag. Jag kan inte öppna en dörr som blivit stängd. Jag kan inte förlåta allting. Jag kan inte njuta av ett glas vatten om jag inte sköljt glaset tre gånger. Jag kan inte fira jul utan att kolla på Kalle Anka klockan tre. Jag kan inte sova gott utan att jag ringt och sagt gott natt till någon. Vem som helst. Ibland slår jag bara ett planlöst nummer. Eller Fröken Ur. Nej, nu överdrev jag. Jag kan inte prata franska. Inte ett ord, och ändå läste jag det i fyra jävla år. Jag kan inte skriva skrivstil eller stava på danska. Jag kan inte hitta i Malmö. Jag kan inte rabbla upp mer än max 10 gatuadresser i Malmö. Inte om jag ska säga var de ligger sedan. Jag kan inte peka åt vilken riktning Lund ligger. Jag kan inte prata flytande danska även om jag så förbaskat in i väggen vill smälta in där över sundet. Jag kan inte dansa utan att ta mig i håret. Jag kan inte bara kissa en gång när jag är ute och festar. Jag kan inte gå förbi ett skyltfönster utan att kolla min reflektion. Jag kan inte sluta drömma väldigt väldigt opassande och konstiga drömmar. Jag kan inte räkna i huvudet. Jag kan inte ens räkna utan att säga talen högt. Jag kan inte spela blockflöjt, eftersom jag upprepade gånger gömde mig bakom soffan när blockflöjtsläraren Adam sprang runt och letade efter mig. Jag kan fortfarande inte lukta rök utan att få panik. Jag kan inte gå in i en stor lokal fylld med folk utan att veta var exit-utgången är. Jag kan inte äta nötter utan att det känns som att halsen svulnar igen fast egentligen är jag inte allergisk. Jag kan inte leva en enda dag utan att välta, spilla eller tappa något. Jag kan inte bara berätta för en person om någonting. Jag kan inte sluta prata i telefon. Jag kan inte sluta älta saker. Även om jag måste säga jag blivit avsevärt bättre på det. Jag kan inte böja på mina principer. Jag kan inte förstå hur man vill ligga runt. Jag kan inte dansa normalt. Jag kan inte bara vara normal. Jag kan inte inte tycka någonting. Jag kan inte bara vara tyst. Jag kan inte ha tråkigt utan att få panik och bli helt sprallig. Jag kan inte vara glad utan att jag tänker att snart blir jag nog ledsen. Jag kan inte säga till en vän att jag är din vän utan att veta att jag alltid kommer att finnas där för den personen. Jag kan inte förstå hur man bara ger upp. Jag kan inte bara ge upp. Jag kan inte vara avslappnad. Jag kan inte vara på landet för länge, för då känns det som jag missar något viktigt. Jag kan inte veta att jag är långt bort från ambulans eller sjukhus utan att känna mig något sjuk. Jag kan inte åka hiss utan att vara rädd för att fastna. Jag kan inte flyga utan att tro att jag aldrig mer kommer sätta min fot på marken. Jag kan inte prata med en person av det motsatta könet utan att bestämma mig för om jag kan tänka mig att ha sex med dem eller inte. Jag kan aldrig bara vara lugn. Jag kan inte det här med tålamod. Jag kan inte finessen med att koppla av. Jag kan inte mer än kanske sju län i Sverige. Jag vet inte ens hur många län det finns. Det kanske bara finns sju. Jag kan inte slå en vanlig kullerbytta. Bara en sne. Jag kan ingenting om geografi. Jag kan inte skilja på vokaler och konsonanter utan att tänka på rövarspråket. Jag kan bara inte vara snäll mot mig själv. Eller sätta mig själv i första rummet. Jag kan inte sluta bry mig om andra. Jag kan inte sluta skriva om saker och ting. Jag kan inte bara handla utan att få dåligt samvete. En inre kris, behöver jag verkligen det här. Jag kan inte förstå varför modetidningar skulle få en att få en sämre självbild. Jag kan inte tycka om ytliga människor. Jag kan inte sluta sträva efter perfektion. Jag kan inte jämföra mig själv med andra. Jag kan inte vara någon annan än mig själv. Jag kan inte fejka, låtsas eller spela teater. Jag kan inte vara falsk. Jag kan inte, bara aldrig sluta vara jag.
Så det är kanske mycket jag inte kan. Men i slutet av solnedgången så är dem sakerna faktiskt en del av mig och man får ju ta sig själv med en last salt ibland. Så, jag är kanske inte bra på allt eller alls mycket men jag är himla bra på att vara just mig och det är det inte så många andra som kan säga att dem kan vara. Se där. Jag kunde visst något. Imorgon kanske jag skriver om allting jag kan. Jag kanske måste flytta över någonting till "jag kan" listan redan imorgon.
Mm... Jag kan...
Jag kommer aldrig ihåg vad folk heter efter att jag skakat hand med dem. Av någon konstig anledning tänker jag alltid på vad jag ska säga till dem, fast jag är ganska hyggligt säker på vad jag heter vid det här laget. Men risken att man ska glömma är påfallande skrämmande faktiskt. Jag kan inte se folk i ögonen allt för länge. Jag kan inte sluta prata högt för mig själv när jag är själv. Eller åtminstone när jag tror mig vara det. Jag kan inte gå nära en spindel. Inte ens om jag var tvungen. Jag kan inte själv tabletter. Jag kan inte glömma allt ont som hänt. Jag har svårt för att lämna det bakom mig, även om det blir lättare för varje dag. Jag kan inte öppna en dörr som blivit stängd. Jag kan inte förlåta allting. Jag kan inte njuta av ett glas vatten om jag inte sköljt glaset tre gånger. Jag kan inte fira jul utan att kolla på Kalle Anka klockan tre. Jag kan inte sova gott utan att jag ringt och sagt gott natt till någon. Vem som helst. Ibland slår jag bara ett planlöst nummer. Eller Fröken Ur. Nej, nu överdrev jag. Jag kan inte prata franska. Inte ett ord, och ändå läste jag det i fyra jävla år. Jag kan inte skriva skrivstil eller stava på danska. Jag kan inte hitta i Malmö. Jag kan inte rabbla upp mer än max 10 gatuadresser i Malmö. Inte om jag ska säga var de ligger sedan. Jag kan inte peka åt vilken riktning Lund ligger. Jag kan inte prata flytande danska även om jag så förbaskat in i väggen vill smälta in där över sundet. Jag kan inte dansa utan att ta mig i håret. Jag kan inte bara kissa en gång när jag är ute och festar. Jag kan inte gå förbi ett skyltfönster utan att kolla min reflektion. Jag kan inte sluta drömma väldigt väldigt opassande och konstiga drömmar. Jag kan inte räkna i huvudet. Jag kan inte ens räkna utan att säga talen högt. Jag kan inte spela blockflöjt, eftersom jag upprepade gånger gömde mig bakom soffan när blockflöjtsläraren Adam sprang runt och letade efter mig. Jag kan fortfarande inte lukta rök utan att få panik. Jag kan inte gå in i en stor lokal fylld med folk utan att veta var exit-utgången är. Jag kan inte äta nötter utan att det känns som att halsen svulnar igen fast egentligen är jag inte allergisk. Jag kan inte leva en enda dag utan att välta, spilla eller tappa något. Jag kan inte bara berätta för en person om någonting. Jag kan inte sluta prata i telefon. Jag kan inte sluta älta saker. Även om jag måste säga jag blivit avsevärt bättre på det. Jag kan inte böja på mina principer. Jag kan inte förstå hur man vill ligga runt. Jag kan inte dansa normalt. Jag kan inte bara vara normal. Jag kan inte inte tycka någonting. Jag kan inte bara vara tyst. Jag kan inte ha tråkigt utan att få panik och bli helt sprallig. Jag kan inte vara glad utan att jag tänker att snart blir jag nog ledsen. Jag kan inte säga till en vän att jag är din vän utan att veta att jag alltid kommer att finnas där för den personen. Jag kan inte förstå hur man bara ger upp. Jag kan inte bara ge upp. Jag kan inte vara avslappnad. Jag kan inte vara på landet för länge, för då känns det som jag missar något viktigt. Jag kan inte veta att jag är långt bort från ambulans eller sjukhus utan att känna mig något sjuk. Jag kan inte åka hiss utan att vara rädd för att fastna. Jag kan inte flyga utan att tro att jag aldrig mer kommer sätta min fot på marken. Jag kan inte prata med en person av det motsatta könet utan att bestämma mig för om jag kan tänka mig att ha sex med dem eller inte. Jag kan aldrig bara vara lugn. Jag kan inte det här med tålamod. Jag kan inte finessen med att koppla av. Jag kan inte mer än kanske sju län i Sverige. Jag vet inte ens hur många län det finns. Det kanske bara finns sju. Jag kan inte slå en vanlig kullerbytta. Bara en sne. Jag kan ingenting om geografi. Jag kan inte skilja på vokaler och konsonanter utan att tänka på rövarspråket. Jag kan bara inte vara snäll mot mig själv. Eller sätta mig själv i första rummet. Jag kan inte sluta bry mig om andra. Jag kan inte sluta skriva om saker och ting. Jag kan inte bara handla utan att få dåligt samvete. En inre kris, behöver jag verkligen det här. Jag kan inte förstå varför modetidningar skulle få en att få en sämre självbild. Jag kan inte tycka om ytliga människor. Jag kan inte sluta sträva efter perfektion. Jag kan inte jämföra mig själv med andra. Jag kan inte vara någon annan än mig själv. Jag kan inte fejka, låtsas eller spela teater. Jag kan inte vara falsk. Jag kan inte, bara aldrig sluta vara jag.
Så det är kanske mycket jag inte kan. Men i slutet av solnedgången så är dem sakerna faktiskt en del av mig och man får ju ta sig själv med en last salt ibland. Så, jag är kanske inte bra på allt eller alls mycket men jag är himla bra på att vara just mig och det är det inte så många andra som kan säga att dem kan vara. Se där. Jag kunde visst något. Imorgon kanske jag skriver om allting jag kan. Jag kanske måste flytta över någonting till "jag kan" listan redan imorgon.
Mm... Jag kan...
torsdag 20 november 2008
Är du helt jävla galen eller bara dum i huvudet`?
Klockan är elva. Jag är varken trött eller pigg. Bara lite dåsig och lite dimmig inuti huvudet. Men det är jag å andra sidan tjugofyra sju för jag tänker för mycket och hinner inte andas i hjärnan. Jag har lyssnat på början av en gammal Jon Bon Jovi sång så många gånger nu att jag börjar bli trött på den. Den börjar så här "The day I love just like your songs - the beat ain't that bad but the words are all wrong..." Jag älskar den raden.
Tätt följd av min andra favorit på samma platta. Naked. Orden är: "Take it off. Make it worse." Nej, nu längtar jag nästan efter att krångla till saker lite mer. Det vore kanske spännande. Lite intressant. Behöver lite avkoppling och mamma har ju sagt att jag borde skaffa mig en hobby.
Det är kläder och väskor och lite pengar och kartonger på golvet. Soffan är rörig. Och sängen behöver bäddas om. Allting liksom trillar ner på golvet hela tiden. Hur mycket rör jag egentligen på mig när jag sover? Jag tycker att jag alltid vaknar hyfsat nära där jag somnade. Kylen, den behöver fyllas på för den ekar av sin sorgliga tomhet och i detta ett bevis på att jag äter på annat ställe än hemma allt som oftast. Dumt för hälsan, Hanna. Jag borde dammsuga och tvätta och organisera och piffa upp och kanske till och med investera lite pengar i min galet söta lägenhet så den blir lika galet särskilt som jag (lite smicker är ok så här på kvällen, jag tröttnar nog snart).
I tankarna snurrar mest alla dessa tankar kring hur andra tänker. I ljusa stunder bubblar det så mycket i magen att jag får svårt att inte le och så ett litet frö av lycka är inne i hjärtat. För varje sekund så läcker mer av ett brustet litet dunk-dunk-dunk där långt inne. Kanske en dag när den där muren rostat sönder kan jag öppna på den där, någon kanske till och med får ta en liten runda. Så länge de lovar att inte stanna allt för länge och inte flytta på någonting när de är där inne. Ordning och reda. Men det är allt för riskfyllt att låta grinden stå på glänt såhär mitt i vintern när kylan tränger på och allt vad jag faktikst inte vet vad det innebär. Bara farligt. Någon får nog visa mig först att det går att lita på dem. Annars är kylan allt för skrämmande.
Så undrar jag hur andra människor ser på en. Hur de tolkar en där inne ifrån deras perspektiv. Det har varit en smula underhållande och intressant att få veta. Bara för sakens vetandets skull, bara för att stilla min aldrig sinande nyfikenhet om andra människor. Varken bättre eller sämre än min uppfattning skulle det säkert vara, bara väldigt annorlunda.
Så nu när natten faller på hoppar jag i sängen och önskar mig att drömma något underbart spännande.
Framtiden rymmer en jävla massa spännande. Det känner jag på mig. Och snart snart...
En verkligen icke-bitter känsla
Jag vaknade för tidigt. Dock var det knappast mitt fel, det varken är särskilt ofta eller borde vara. Istället fick jag en ljuvlig start på min morgon med ett möte som ledde till min verfiering. Mötet i sig var ju inte i sin direkthet ljuvligt utan mer än formalitet än en informalitet och jag kände mig bara nöjd med att ha det gjort och nu kan jag klappa mig på axeln och säga duktigt, hanna.
Ann och jag sprang runt i stan och kollade på allt från kameror till tant-kläder. Jag är ju gammal nu. Har redan gått i pension. Det ska tydligen vara ett skämt. Jag skrattade åt det innan idag. 
Jag la mig nästan platt pladask på golvet inne på stadium när Ann provade sina termo-regn byxor och rustade upp sig för hundvalpisen som är på väg. Det var mycket roligt och jag måste säga en annorlunda klädprovning. Lite impulsiv. Dock följde den upp det sjukt sköna citatet inne i fotoaffären "Jag ska bara handla denna kameran och sedan ska jag i princip stanna hemma resten av livet." Förutom när du då fotar i regnet. För det regnar alltid i skogen. Har hon tur kanske hon får lite sexrabatt. Och nej, det är inte alls som ni tror. Är det?
Kvällen fortsätter i mammas-snubbes-födelseda-väldigt-mycket-gamla-människor kalas där jag försöker undvika alla frågor och flyr in till sovrummet för 10 minuter utan att någon frågar var man jobbar eller vems unge man faktiskt är. Det går ganska smärtfritt fram.
Ibland när man släpper saker man funderar över så kommer de tillbaka till en.
Ibland så är livet bra lustigt. Som att man inte ska bry sig om allt för mycket.
Tack, livet.
Undrar hur allt är meningen. Tänk om man, kanske bara för en tia, så kunde man få veta allting man ville veta om sin framtid, utan att någonting förändrades. Det vore underbart. Så slapp man veta och leva i denna förundran över ödet osv. osv.
Men nu är det underbart bubblande på insidan så nu är jag glad.
tisdag 18 november 2008
Ett löfte
När jag var liten så lovade jag en vän att jag aldrig skulle berätta om en hemlighet för någon annan. För att visa henne just hur djup min lojalitet och trovärdighet var så skrev jag en lapp där jag lovar bort min hund i händelsen av att jag skulle berätta hemligheten för någon annan. Vilken fin vän jag var. Och hon sen! Som behöll lappen i alla år.
"Här med svär jag Hanna Emelie Sigrid Sandh att inte berätta för någon om jag bryter får ni Labbe. Undertäcknad. Hanna Sandh."
Fin vänskap. Tur att vi har vuxit upp och blivit sådana mogna, ansvarskännande och allvarliga kvinnor att vi insett värdet på äkta vänskap. (Äh, det sista var i alla fall sant.)
Ett land rikare
Nu har vi kommit hem från Rom. Vilken resa, vilken stad, Blev en stor överdos av romerska byggnader och tonvis med pasta med tomatsås, ibland ackompinerat av äckliga köttbullar, ibland i sällskap av underbart trevliga italienska servitörer. Vi hann se Colusseum och många konstiga utklädda män i gladiator kläder som ropade "come take picture with me - sexy gladiator, baby!!" till mig. Vi hann se Forum Romanum eller vad det kallas, spanska trappan (som var förvånatsvärt liten), massa kyrkor, Vatikanstaten (med en otroligt liten och väldigt klaustrofobi-framkallande trappa upp till allra uppersta toppen).
Jag hann köpa ett bönehalsband som visade sig vara ett bönearmaband för mitt huvud är för stort för att få igenom och det finns inget jävla halsbandsöppning.
Dock hann jag briljera med mina prut-kunskaper och fick ner en ganska dåliga Fendi-knock off för 20 (det finns ingen Euro knapp på datorn) men ja, 20 euro. Han verkade lite ledsen för att han inte fick 25 men jag blev glad. Det var i princip all shopping det fanns utrymme för. Vi kickade förbi Gucci och liknanden "outlets" men ja, jag har ju allt fint därifrån redan så... Haha.
Sedan hann jag nästan dö i luften hem flera gånger och jag kände mig smått utskämd av mig själv efteråt. I synnerhet när killen som hade sätet bredvid mig började prata med mig på ett litet nedlåtande och tröstande vis som att jag var en liten liten ledsen flicka som var rädd för det stora stygga och väldigt mörka molnen. Illa nog var jag ju det också.
I det stora hela har Rom varit väldigt kallt och faktiskt varmt med. Lite soligt och mycket trafik men det var skoj för man kunde bara gå rakt ut i gatan och så tänkte man "oj nu blir jag nog påkörd" men just som man trodde att ens sista stund var skriven så stannade dem faktiskt och släppte förbi en. Givetvis hann jag göra bort mig ett par gånger; förutom att trilla på ett par stenblock ungefär 20 gånger inne på Forum Romanum och Colusseum körde jag rakt in i en Big Ass skylt på flygplatsen för jag upptäckte något till vänster som var mer intressant än att kolla vart bagagevagnen var på väg. Man fick nämligen sitt bagage inplastat för 8 euro. Fantastiskt. Det var värt att köra in i skylten för.
En annan sak jag lärde mig är att i Rom vet dem inte vad cider är. Knappt Bacardi Breezer och Smirnoff Ice är heller. Inte heller vet de vad "mätt" är. Därför äter man bokstavligen tills man spyr. Jag var lite smart och körde bara på halva menyer. Det vill säga normala menyer. Och mineralvatten; aqua minerale frissanta (eller con gas) man får ju festa till det lite när man är på semester. Jag försökte få extra ost på min lasagne sista kvällen men det var ett förgäves försök.
Dessutom träffade vi på den sötaste lilla valp i världen.
Jag klappade den och sakta sjönk den in i mitt hjärta medan jag funderade på om dess sylvassa tänder kunde ge mig rabies eller inte. Henrik gav uteliggaren (läs: Hundens ägare) 20 euro för han tyckte så synd om honom varvid vi försökte förklara att knappast ingenting alls av de pengarna skulle gå till hundrackaren. Söt som socker var den dock. (Eller Sei dolce come il miele, som vi säger i Italien).
Ja, det var det hele från Rom.
fredag 7 november 2008
Seriöst
Om man nu ska vara seriös så är det tillfällen då jag bara älskar stunder då allting är sådär som man tänkt sig. Så mycket som bara trillar rätt in i ödet.
Det är bra att inte veta. Hur allting slutar. Hur sagan blir. Det är bra för mig och bra för er också. Vi lever bättre nu när vi inte vet. Mer entusiasm och kärlek till livet.
"Ring til mig naer kaerligheden er her"
Det är bra att inte veta. Hur allting slutar. Hur sagan blir. Det är bra för mig och bra för er också. Vi lever bättre nu när vi inte vet. Mer entusiasm och kärlek till livet.
"Ring til mig naer kaerligheden er her"
torsdag 6 november 2008
Huh?
Det är en sådan ständing jakt på någonting. Ett race mot det perfekta. Något att sträva efter men faktiskt aldrig nå riktigt fullt och helt.
För om jag bara kunnat orka träna lite till. Då kunde jag kollat i spegeln och tappat andat. Kunnat tänka hur kan jag bara stå här och vara så god damn perfect utan att Mr Clooney kommer förbi och ber mig gifta sig med honom. Då kunde jag varit toppmodell utan att vilja det och kanske bli känd, rik och jättedeppig.
För om jag bara hade haft tid att läsa lite mer, plugga lite vid sidan av. Då kunde jag fått folk att tappa hakan med allt mitt kunnande, då kunde jag ha föreläst för människor som är min dubbla ålder men med bara hälften av min klokhet. Då kunde jag skrivit böcker om självkännedom, och kanske också fått lite mer av den dosen. Då kunde jag varit någon.
För om jag bara kunnat haft en hobby. Bara dansat lite efter en öppning och innan en stängning. Bara kunnat få in att dansa lite street och blivit nästa Wade Robson eller kanske fått vara hans protogé i en annan ytterlighet. Kunnat svänga mig runt varje dansgolv så att folk fått abdikera för att mina fötter inte vad av denna jord. Och så kunde jag varit med på Let's Dance och kanske blivit tvungen att dansa med Idol-Måns.
För om jag bara haft en bättre barndom. Eller lite lugnare i alla fall. Då hade jag inte haft all min oro och all min rädsla. Så hade jag sluppit gå igenom massa problem och därför inte utvecklat en viss personlighet som gör att mycket känns lika tråkigt som många gör. Kanske vore jag inte lika ivrig, lika villig att visa mig som en bra person. Kanske vore jag en Svensson eller Nilsson eller Ottosson eller vad som helst som alla andra som gillar Facebook, Slagt och Big Mac. Kanske en som alla andra i mängden. Då hade man ju inte känt sig som en av ett annat slag.
För om jag bara hade gjort det och det och det så hade jag aldrig varit mig själv och det vore en himla synd. När nattens mörker lägger sig och jag också gör så känner jag mig ändå ganska stolt över att jag blivit den jag är. Tack vare alla dumma idioter som gett mig skinn på näsan och en blick som jag inte viker ner. Ni har gjort mig till den jag är.
För om jag bara kunnat orka träna lite till. Då kunde jag kollat i spegeln och tappat andat. Kunnat tänka hur kan jag bara stå här och vara så god damn perfect utan att Mr Clooney kommer förbi och ber mig gifta sig med honom. Då kunde jag varit toppmodell utan att vilja det och kanske bli känd, rik och jättedeppig.
För om jag bara hade haft tid att läsa lite mer, plugga lite vid sidan av. Då kunde jag fått folk att tappa hakan med allt mitt kunnande, då kunde jag ha föreläst för människor som är min dubbla ålder men med bara hälften av min klokhet. Då kunde jag skrivit böcker om självkännedom, och kanske också fått lite mer av den dosen. Då kunde jag varit någon.
För om jag bara kunnat haft en hobby. Bara dansat lite efter en öppning och innan en stängning. Bara kunnat få in att dansa lite street och blivit nästa Wade Robson eller kanske fått vara hans protogé i en annan ytterlighet. Kunnat svänga mig runt varje dansgolv så att folk fått abdikera för att mina fötter inte vad av denna jord. Och så kunde jag varit med på Let's Dance och kanske blivit tvungen att dansa med Idol-Måns.
För om jag bara haft en bättre barndom. Eller lite lugnare i alla fall. Då hade jag inte haft all min oro och all min rädsla. Så hade jag sluppit gå igenom massa problem och därför inte utvecklat en viss personlighet som gör att mycket känns lika tråkigt som många gör. Kanske vore jag inte lika ivrig, lika villig att visa mig som en bra person. Kanske vore jag en Svensson eller Nilsson eller Ottosson eller vad som helst som alla andra som gillar Facebook, Slagt och Big Mac. Kanske en som alla andra i mängden. Då hade man ju inte känt sig som en av ett annat slag.
För om jag bara hade gjort det och det och det så hade jag aldrig varit mig själv och det vore en himla synd. När nattens mörker lägger sig och jag också gör så känner jag mig ändå ganska stolt över att jag blivit den jag är. Tack vare alla dumma idioter som gett mig skinn på näsan och en blick som jag inte viker ner. Ni har gjort mig till den jag är.
Kommer igen och igen och igen
Och han säger "ring til mig naer kaerligheden er her" och det är på en sådan där underbart bräcklig och flummig danska som jag älskar och jag längtar tillbaka till staden där över havet.
www.youtube.com/nxusmusictv
Galet.
www.youtube.com/nxusmusictv
Galet.
tisdag 28 oktober 2008
Ordna upp sig lilla värld. Ordna upp dig nu. Sluta regna höst och vind och sluta ljuga och föra intriger vidare. I en värld där ingenting är allt och allt är ingenting. Vem har makten att förändra allt?
Och mitt i rusket står jag lite gömd och myser. Och nej, det skulle jag aldrig erkänna att i all tumulten har jag aldrig mått bättre. Kanske trodde ni inte att jag var en fighter. Eller så trodde jag det inte själv. Sakta men säkert finner jag vissa saker bli mer och mer orelevanta i livet.
Men jag är tacksam som tusan för de små strålarna som värmer mig.
Och mitt i rusket står jag lite gömd och myser. Och nej, det skulle jag aldrig erkänna att i all tumulten har jag aldrig mått bättre. Kanske trodde ni inte att jag var en fighter. Eller så trodde jag det inte själv. Sakta men säkert finner jag vissa saker bli mer och mer orelevanta i livet.
Men jag är tacksam som tusan för de små strålarna som värmer mig.
fredag 26 september 2008
tisdag 16 september 2008
måndag 1 september 2008
Utan skulder
Det läskigaste är nog att jag vet att jag är på väg. Det där med att man inte riktigt vet hur det kommer se ut när man väl kommer fram som skräms.
Om sanningen ska fram hade jag bara velat ta upp en bok och läsa hur hela livet skulle bli så att jag kunde lägga ner den, andas ut och slappna av. För omväxlingsskull liksom.
Om sanningen ska fram hade jag bara velat ta upp en bok och läsa hur hela livet skulle bli så att jag kunde lägga ner den, andas ut och slappna av. För omväxlingsskull liksom.
En hel del för mycket för mig
Det blev nog lite för bra. Den senaste månaden har jag i princip bott på jobb. Inte för att jag klagar. Nej! Jag som älskar det jag gör. Men still... nu känner jag mig kanske trött på att bara jobba hela tiden. Måste bara få leka lite, vara ledig och inte alltid tänka jobb jobb jobb.
Igår städade vi hela natten. Ja, precis så sjuka är vi. Vi åkte till restaurangen och städade pro bono hela natten bara för att den stackars skiten ska vara någotsånär skinande ren i en någotsånär lång framtid. Det kanske inte blev så mycket pluskvamperfekt av det men vi försökte i alla fall. Det räknas.
Jag vet precis vad jag vill där. Där är allting så klokrent. Även när det är svårt och irriterande och människor är ivägen och det finns spel på spel och intriger och trötthet och allt. Så vet jag vad jag vill. Jag brinner för någonting. Och när blygsamheten gått och lagt sig kanske jag viskande också kan erkänna att jag vet faktiskt lite vad jag pysslar med. Jag kanske till och med är ganska bra när allt kommer kring. Ah, en framtid.
Igår städade vi hela natten. Ja, precis så sjuka är vi. Vi åkte till restaurangen och städade pro bono hela natten bara för att den stackars skiten ska vara någotsånär skinande ren i en någotsånär lång framtid. Det kanske inte blev så mycket pluskvamperfekt av det men vi försökte i alla fall. Det räknas.
Jag vet precis vad jag vill där. Där är allting så klokrent. Även när det är svårt och irriterande och människor är ivägen och det finns spel på spel och intriger och trötthet och allt. Så vet jag vad jag vill. Jag brinner för någonting. Och när blygsamheten gått och lagt sig kanske jag viskande också kan erkänna att jag vet faktiskt lite vad jag pysslar med. Jag kanske till och med är ganska bra när allt kommer kring. Ah, en framtid.
lördag 23 augusti 2008
01:35
När jag skulle gå hem igår från jobbet fann jag mig sittandes på kontoret. Jag var så trött men samtidigt helt speedad efter att ha mumsat i mig fyra packet Dextrozol eller vad de nu kallas. Knaprandes på en seg liten nugget funderade jag över de vänner jag har och det liv jag leker runt i och kom fram till att jag borde vara åkrar och ängrar mer lycklig än jag är för tillfället. Jag kände den där lyckan rusa över mig och jag insåg att jag kanske redan är där. Det är kanske som dem säger att allting redan finns inuti dig, du behöver bara finna vetet och insikten nog att dra fram det. Det är ingen annan som kommer göra det åt dig. Så kanske är det så; jag är redan lycklig. Lycklig som fan. Jag kanske bara är dödsskraj för att erkänna det. För i min bok är man lycklig då är man fan också nöjd. Och att vara nöjd skrämmer mig. Slutar man leta då? Slutar man anstränga sig? Eller blir alla vägar lättare att gå. Hmm. En lördagsförmiddag som det här är det kanske en allt för djup diskussion. Fortfarande trött.
Men man kankse borde testa det där med att vara lycklig utan att för den sakens skull ha nöjt sig med det man har just nu. Bara vara tacksam och uppskatta de små sakerna man har. Ju mer man uppskattar desto mer kommer det. Och jag har en känsla av att det kommer mycket bra mycket snart.
Men man kankse borde testa det där med att vara lycklig utan att för den sakens skull ha nöjt sig med det man har just nu. Bara vara tacksam och uppskatta de små sakerna man har. Ju mer man uppskattar desto mer kommer det. Och jag har en känsla av att det kommer mycket bra mycket snart.
The song for a friend
Jag är så defensiv hela tiden. Som jag spelar ett spel där jag vet att alla är ute efter mig. På något vis letar jag för mycket efter allt det positiva och frambringar bara negativa känslor i mig själv. Varför kan jag inte se det som är ljust och vackert?
Igår var den roligaste dagen på länge! Så sjuk! Härligt att se att alla anstränger sig så mycket som de gör.
Att man inte har vett att ta till sig det som är bra för en.
Igår var den roligaste dagen på länge! Så sjuk! Härligt att se att alla anstränger sig så mycket som de gör.
Att man inte har vett att ta till sig det som är bra för en.
tisdag 12 augusti 2008
Brukar du också?
Jag blir så lätt irriterad på människor som är tröga. Allt mellan himmel och jord som de inte har vett att ta till sig. Vad är det som är så svårt?
Sen när man tänker efter är man alltid lite en del av dem. Kanske är det på så vi man blir sådär lätt irriterad?
Sen när man tänker efter är man alltid lite en del av dem. Kanske är det på så vi man blir sådär lätt irriterad?
Till alla som det må beröra. Till alla er som vill höra.
Till dem som burit sorg hela livet. Till dem som det syns på och till dem som ingen skulle kunna ana.
Till dem som gjort mig illa och gjort mig stark. Till dem som inte förtjänar min kärlek och aldrig gjort men ändå alltid fått den.
Till dem som förtjänar min kärlek högst av allt och alltid har gjort men ändå inte alltid fått den.
Till dem som finner sig någonstans mitt emellan; med sina egna samvetskval. Så viktiga att det skär i hjärtat.
Till dem som är en förlust.
Till dem som är små skatter. Vackrare och mer outbytbara än någonting.
Till dem som alltid förstår och stöttar.
Till dem som förstår men som inte har mod till att stötta.
Till dem som aldrig har något mod alls till att gå mot strömmen.
Till dem som insåg från början att de aldrig skulle vara som alla andra men som inte bryr sig ett dugg.
Till dem som är så särskilda att ingen knappt förstår.
Till dem som är som jag. Var de nu än håller hus.
Till dem som delar känslor av mitt slag.
Till dem som man helst av allt vill glömma. Som svartar ner livet med svek.
Till dem vars anletsdrag aldrig får suddas ut. Så viktiga och sköra är minnena av dem och ändå så bestående i min själ.
Till den som allt är ämnat för. Men som ingen vet. Som när insikt blir en del av jaget ska all lycka i världen frodas.
Till den som inte vet om och till den som tror den vet.
Till den som vet varenda liten hemlighet.
Till dem som burit sorg hela livet. Till dem som det syns på och till dem som ingen skulle kunna ana.
Till dem som gjort mig illa och gjort mig stark. Till dem som inte förtjänar min kärlek och aldrig gjort men ändå alltid fått den.
Till dem som förtjänar min kärlek högst av allt och alltid har gjort men ändå inte alltid fått den.
Till dem som finner sig någonstans mitt emellan; med sina egna samvetskval. Så viktiga att det skär i hjärtat.
Till dem som är en förlust.
Till dem som är små skatter. Vackrare och mer outbytbara än någonting.
Till dem som alltid förstår och stöttar.
Till dem som förstår men som inte har mod till att stötta.
Till dem som aldrig har något mod alls till att gå mot strömmen.
Till dem som insåg från början att de aldrig skulle vara som alla andra men som inte bryr sig ett dugg.
Till dem som är så särskilda att ingen knappt förstår.
Till dem som är som jag. Var de nu än håller hus.
Till dem som delar känslor av mitt slag.
Till dem som man helst av allt vill glömma. Som svartar ner livet med svek.
Till dem vars anletsdrag aldrig får suddas ut. Så viktiga och sköra är minnena av dem och ändå så bestående i min själ.
Till den som allt är ämnat för. Men som ingen vet. Som när insikt blir en del av jaget ska all lycka i världen frodas.
Till den som inte vet om och till den som tror den vet.
Till den som vet varenda liten hemlighet.
måndag 11 augusti 2008
Och så var det ingen hemlis mer!
Annorlunda.
Everything you need. You allready have inside. Tänk. På. Det. Någonsin?
Everything you need. You allready have inside. Tänk. På. Det. Någonsin?
lördag 9 augusti 2008
En hel dag
Jag och vännen Carro har varit i Köpenhamn (underbart) hela dagen. Oh vad vi har haft roligt! Och vad vi har ätit mkt! (herregud)
Dagen började med att jag fick ringa och bestämma om tiden eftersom jag inte hann med bussen... (var visst lite optimistisk med tiden...) Så kom vi till syvende och sist fram till DK och gick och fikade för att planera dagen! Och ritade fina små båtar och glassar och grejer på kartan vi varit och hämtat på TuristInformationen (vi var sjukt seriösa) För idag skulle vara en TURISTDAG. Man åker ju bara till DK och går runt på ströget eller dricker lite öl så nu tyckte vi det var dags att leka töntturist och ta massa foton. Så vi började med att kolla i lite affärer bara för att och jag köpte ett par finfina trosor (där det står I Love Denmark). Sedan gick vi bort till Amagertorv och tog en cykeltaxi bort till Nörrebro. Så gullig vår taxichaffis var, han cyklade runt och pratade lite om olika saker och hade enormt tålamod med att jag och Carro hade en 30 minuter lång skrattattack. Det var hysteriskt roligt att åka cykeltaxi. Bör göras åter. Jag åt wasabiärtor och sa Tja och Hallå till alla som åkte förbi och chaffisen var snäll och cyklade runt i smågatorna och berättade vilka affärer som hade rea (fast det var ganska svårt att hitta tillbaka till dem sen). Och när vi inte hittade Rubber Duck (yogurtglass-affär) så cyklade han runt tills vi hittade den. Så sött!
Sedan åt vi glass. Mums. Den var kanske inte god nog att åka en 30 minuter tur för men det var en mysig stund i solen. Vi satte oss på trappsteget till en (tydligen) väldigt populär trapp för ideligen kom det grannisar som skulle in i trappan. Fick till o med hjälpa till och låsa upp till en som hade en stor last med sig. Sedan skulle vi försöka hitta en buss tillbaka till Huvedbanegården. Och så blev det mer mat (pizza på 7 Eleven. Har man börjat dagen med pizza kan man ju lika bra fortsätta... Va sa du? Träna? Fin figur? Nee... Inte idag...)
Nästa stopp blev en båttur. Den var inte guidad. Den var bara tråkig. Och en timme lång. Det skvätte vatten och jag åt upp alla mina kvarvarande ärtor. Slut.
Sedan var det äntligen dags för HARD ROCK CAFE. Underbara Mac N Cheese. Underbara underbara väntetid på 50 minuter och underbart god drink. Så dansade personalen på bardisken. Det var skoj. Nästan två av 6 ville faktiskt dansa.
Sedan åkte vi hem men Carro hann handla lite godis på centralen bara för vi hade inte hunnit äta så mycket socker och fett under dagen... Bra att ha. Man vet ju aldrig vad som händer på bussen hem.
Dagen började med att jag fick ringa och bestämma om tiden eftersom jag inte hann med bussen... (var visst lite optimistisk med tiden...) Så kom vi till syvende och sist fram till DK och gick och fikade för att planera dagen! Och ritade fina små båtar och glassar och grejer på kartan vi varit och hämtat på TuristInformationen (vi var sjukt seriösa) För idag skulle vara en TURISTDAG. Man åker ju bara till DK och går runt på ströget eller dricker lite öl så nu tyckte vi det var dags att leka töntturist och ta massa foton. Så vi började med att kolla i lite affärer bara för att och jag köpte ett par finfina trosor (där det står I Love Denmark). Sedan gick vi bort till Amagertorv och tog en cykeltaxi bort till Nörrebro. Så gullig vår taxichaffis var, han cyklade runt och pratade lite om olika saker och hade enormt tålamod med att jag och Carro hade en 30 minuter lång skrattattack. Det var hysteriskt roligt att åka cykeltaxi. Bör göras åter. Jag åt wasabiärtor och sa Tja och Hallå till alla som åkte förbi och chaffisen var snäll och cyklade runt i smågatorna och berättade vilka affärer som hade rea (fast det var ganska svårt att hitta tillbaka till dem sen). Och när vi inte hittade Rubber Duck (yogurtglass-affär) så cyklade han runt tills vi hittade den. Så sött!
Sedan åt vi glass. Mums. Den var kanske inte god nog att åka en 30 minuter tur för men det var en mysig stund i solen. Vi satte oss på trappsteget till en (tydligen) väldigt populär trapp för ideligen kom det grannisar som skulle in i trappan. Fick till o med hjälpa till och låsa upp till en som hade en stor last med sig. Sedan skulle vi försöka hitta en buss tillbaka till Huvedbanegården. Och så blev det mer mat (pizza på 7 Eleven. Har man börjat dagen med pizza kan man ju lika bra fortsätta... Va sa du? Träna? Fin figur? Nee... Inte idag...)
Nästa stopp blev en båttur. Den var inte guidad. Den var bara tråkig. Och en timme lång. Det skvätte vatten och jag åt upp alla mina kvarvarande ärtor. Slut.
Sedan var det äntligen dags för HARD ROCK CAFE. Underbara Mac N Cheese. Underbara underbara väntetid på 50 minuter och underbart god drink. Så dansade personalen på bardisken. Det var skoj. Nästan två av 6 ville faktiskt dansa.
Sedan åkte vi hem men Carro hann handla lite godis på centralen bara för vi hade inte hunnit äta så mycket socker och fett under dagen... Bra att ha. Man vet ju aldrig vad som händer på bussen hem.
Danmark
Underbara Danmark. Med sitt språk och härliga härliga inställning och glädje och allt och alla vill bara hygga sig hela tiden. Ah så härligt humör man blir på när man får mysa runt i härligheten hela dagen.
tisdag 5 augusti 2008
Sommaren
"It feels like you're a millions miles away"
Och då menar jag mig själv. Allt jag någonsin varit och allt jag kommer att bli. Hela tiden på vägen att utvecklas till något nytt och bättre. Fortsättningsvis bättre. Jag funderade en trudelutt på de senaste månaderna, hur jobbiga de har varit och hur mycket jag har vuxit under denna tiden. Typ som jag (oh herregud att jag ens säger det) blivit lite mer närme den platsen där man är MOGEN. Ja, vet! Det är otroligt. Tänk att den dagen skulle komma.
Så har jag blivit mer och mer intresserad av att förstå. Att se klara anledningar och tecken på allting. Att förstå vad som är meningen med allting, vad som är meningen att man ska lära sig och varför man agera på det sättet man gör. För att inte ta upp hur andra agerar, det är en jävla nöt att knäcka.
Finner det ändå att vara väldigt intressant att förstå människors sätt att vara på. Det finns väl mycket att lära i det antar jag. Elin och jag ska bestämt gå på en sådan där mötesgrej med en som kan tyda vad man gjort i tidigare liv. Jag är jätteladdad! Det ska bli fruktansvärt (kanske ska hitta ett mer positivt laddat ord) roligt att höra. Och väldigt intressant! Tänk; kanske var gift med Björn Gustafsson i mitt tidigare liv. Det hade ju inte varit fy skam.
Och då menar jag mig själv. Allt jag någonsin varit och allt jag kommer att bli. Hela tiden på vägen att utvecklas till något nytt och bättre. Fortsättningsvis bättre. Jag funderade en trudelutt på de senaste månaderna, hur jobbiga de har varit och hur mycket jag har vuxit under denna tiden. Typ som jag (oh herregud att jag ens säger det) blivit lite mer närme den platsen där man är MOGEN. Ja, vet! Det är otroligt. Tänk att den dagen skulle komma.
Så har jag blivit mer och mer intresserad av att förstå. Att se klara anledningar och tecken på allting. Att förstå vad som är meningen med allting, vad som är meningen att man ska lära sig och varför man agera på det sättet man gör. För att inte ta upp hur andra agerar, det är en jävla nöt att knäcka.
Finner det ändå att vara väldigt intressant att förstå människors sätt att vara på. Det finns väl mycket att lära i det antar jag. Elin och jag ska bestämt gå på en sådan där mötesgrej med en som kan tyda vad man gjort i tidigare liv. Jag är jätteladdad! Det ska bli fruktansvärt (kanske ska hitta ett mer positivt laddat ord) roligt att höra. Och väldigt intressant! Tänk; kanske var gift med Björn Gustafsson i mitt tidigare liv. Det hade ju inte varit fy skam.
måndag 4 augusti 2008
Att vilja förstå
Allting är lite hipp som happ just nu känns det som. Så mycket spänning i luften bara går och väntar på att allting ska bli klart så jag vet lite mer om livet. Haha. Eller någonting. Sedan kanske det ändå kommer nya saker som man kommer gå och vänta på en upplösning till så det är väl lika bra att bara gilla läget.
"Du har väl inte kli?" Hihi.. Det var en rolig mening.
Imorgon är jag ledig och på schemat står träning? Eller? Vi har ju inte tränat på en månad typ. Tur att vi är bäst ändå så att det inte gör någon skillnad. Dock borde jag dra ner på glassintaget eftersom jag inte får lika mycket motion. Har börjat äta sundae glassar (med börjat menar jag en) istället för McFlurry bara för att inte käka så mycket. Konstigt det där med glass, det är så fruktansvärt gott. Fast egentligen är det inte glassen som är god utan allting runt om kring.
"Du har väl inte kli?" Hihi.. Det var en rolig mening.
Imorgon är jag ledig och på schemat står träning? Eller? Vi har ju inte tränat på en månad typ. Tur att vi är bäst ändå så att det inte gör någon skillnad. Dock borde jag dra ner på glassintaget eftersom jag inte får lika mycket motion. Har börjat äta sundae glassar (med börjat menar jag en) istället för McFlurry bara för att inte käka så mycket. Konstigt det där med glass, det är så fruktansvärt gott. Fast egentligen är det inte glassen som är god utan allting runt om kring.
Halv fem.
Imorse vaknade jag tjugo minuter över fyra och upptäckte att det ösregnade ute. Det var jävligt lägligt eftersom jag skulle vara på jobb kvart i fem. Mysigt. Vilken rolig dag det blev av idag ändå! Hihi. Om ni bara visste.
Så nu är jag astrött och längtar tills jag ska sova. Snaart!
Så nu är jag astrött och längtar tills jag ska sova. Snaart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)