Like you'd never seen before.

Lite av sentimentaliteten (finns det ordet?) kommer nog från det nyligen fyllda året, lite av vinter och mörket och kanske lite av usch säg det bara inte... för jag kan inte börja bli vuxen. Det är inte möjligt. Hur som helst; jag hatar när folk skriver sådana här saker så det blir denna gången och ingen annan. Snapp! Once in a lifetime..

Hon önskar att hon vore mer fri. Fri i tanken, fri i handlingen. Fri att göra vad hon vill, orken och energin till att lyckas det med hon företar mig. Tilltron till henne själv och hennes handlingar inte så långt nedtryckta och kontrollerade av de som gett henne löften i dåtiden. Som en fågel över himlen den blå, borta vore alla sår som svider och aldrig läker.

Så kom sanningen i kapp mig. Eller insikten. Nu räcker det inte längre, nu behöver jag mer eller snarare förändring. Det blir som en jakt efter detta mer, som kan släcka törsten och fylla ut tomrummet. Där stod jag på ett dansgolv i en natt och insåg inte riktigt vad jag gjorde där. Där var alla andra, den där lediga kvällen och den fina klänningen och det vore så lekande lätt att bara fortsätta leka som om ingenting hade hänt. Det finns mer nu, mer som alltid funnits men som jag förr inte behövt.

För jag vill komma hem till någon i slutet på dagen, somna och vakna med en arm om mig. Jag vill planera för en framtid tillsammans, dela mina beslut och vara tvungen att kompromissa. Jag vill ha någon att bli svartsjuk över, som klagar på mig för att jag jobbar för mycket och aldrig hinner hem i tid. Någon att dricka ett glas vin en söndag kväll med, fast jag inte ens dricker vin. Någon som i framtiden blir tre, eller fyra om man ska tro på spågubben. Jag vill ha ett löfte och alla uppoffringar som krävs för att vidbehålla det löftet. Någon man släpper allting för. Och den jäkla känslan bara slår mig, där jag står mitt i natten mitt i allt det som förr var det roligaste. Det räcker inte till. Nu behöver jag den handen, som håller i min i en varm soffa en sen natt. Sen när blev den tryggheten så lockande?

Så ge mig det. För jag behöver det nu.

Hon är lite arg. Eller kanske inte arg, men irriterad. Inom henne bubblar gömda orättvisor. Han som spådde hennes framtid sa saker som mycket väl kan vara sanna men som tog hårt i henne. Det ryckte henne runt, snurrade henne där hon satt, i den stickande källaren och undrade hur danska ord som alltid fört med sig positiva känslor nu kunde åstadkomma sådan ångest. Hon ångrade för ett ögonblick sitt beslut att ge det ett besök, ett försök. Nu hade hon det i tankarna, i bakhuvudet, när hon satt framför kylens lilla sken och kände hur det frös om benen. Hon erkände för sig själv att hon faktiskt kände sig ensam, aldrig långt i tankarna från tristessen. Den skrämde henne, som mörkret och vintern gjorde.

Hon mådde ändå så bra, så in i helvete stark var hon, det hade hon insett. Och så in i helvete vad arbetssam det är att se sina egna styrkor. Nu måste hon stanna och slåss för allt hon var värd, istället för att fly som alla andra. Hon bubblade av bus inom sig, men vardagen och världen tedde sig sällan som en lekplats. Så mycket visste hon, att innan denna spådda man med mörkaste ögon skulle entra hennes liv var hon tvunget att hitta utlopp för sina utmanande drag, sin nyfikenhet, sin "varför kan inte jag". Hon hade en del upp-växande att göra, något som gjorde ont. Och hon ville skrika ut i nattens dis att det inte var rättvist, att hon fick valet att såra och ändå bli sårad. Hon ville stanna upp i några ögonblick, förvånad över den försvårade möjligheten av att hålla dem i liv. Aldrig, aldrig gör det mer ont än i nuet.

Hon önskade där i natten att någonstans skulle hon förstå. Att någon skulle viska ett uppvakande till henne, ta hennes hjärta i en liten box och lämna det åter när människor var redo att ge henne vad hon förtjänade. Varför kunde det inte vara så, så som hon råkat vilja. Hon hade sannerligen inte planerat det, men hon hade bara råkat vilja det. Och nu, det måste hon erkänna gjorde det ont att vara vuxen och erkänna att det inte var vägen mot lyckan. Tårar hade hon nog av. Så varför skrämde en frågan så simpel om en vänskap henne? Varför. Varför. Hon skulle nog förstå, tids nog skulle hon se tillbaka och inse hur förvirrad hon gjorde dem stackars små. De som inte var redo för henne och känslorna. Tids nog skulle världen putta dem in i varandra. Tids nog, men inte förr.

I en annan värld

Jag vill så mycket.