Det är julafton en gång till. Nu mera firas den här nere i Höllviken, med plastgran och tal om att flytta inom en månad. Det blir som en sista fest innan de åker härifrån. Numera kan eller vill inte alla vara med, numera är samlingen annorlunda och det är stundtals sorgligt att tänka på skillnaderna där de stundar så stora en dag som denna. Kanske, kanske vågar jag erkänna i slutet av dagen när mörkret lagt sig och Tomten stämplat ut att jag faktiskt drar mer på smilbanden nu än då. Kanske, kanske vågar jag erkänna att dagen är bättre än förrgående år och att jag i själen har en större lycka och en bubblande känsla av energi och glädje som jag inte känt förr. Kanske, kanske hade den kommit ändå, denna efterlängtade känsla för gudarna ska veta att jag har förtjänat den och väntat på den. Men jag tror inte det ändå. Det behövdes en förändring och även om den var jobbig att gå igenom så står jag nu på andra sidan, nöjd och lycklig och inser att det som syns utåt inte alltid reflekterar det som känns inåt. Till trots för potatisgratäng och fläskfile.
Men nu ska vi inte vara sådana, för nu ska vi iväg och jaga pepparkaksdeg och bygga nya traditioner. Och så kanske en vän eller två får en paket. Om man varit riktigt snäll.
Jag kanske ska bevisa min hemlighet. Slå alla med häpnad. HIhi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar