Like you'd never seen before.

Lite av sentimentaliteten (finns det ordet?) kommer nog från det nyligen fyllda året, lite av vinter och mörket och kanske lite av usch säg det bara inte... för jag kan inte börja bli vuxen. Det är inte möjligt. Hur som helst; jag hatar när folk skriver sådana här saker så det blir denna gången och ingen annan. Snapp! Once in a lifetime..

Hon önskar att hon vore mer fri. Fri i tanken, fri i handlingen. Fri att göra vad hon vill, orken och energin till att lyckas det med hon företar mig. Tilltron till henne själv och hennes handlingar inte så långt nedtryckta och kontrollerade av de som gett henne löften i dåtiden. Som en fågel över himlen den blå, borta vore alla sår som svider och aldrig läker.

Så kom sanningen i kapp mig. Eller insikten. Nu räcker det inte längre, nu behöver jag mer eller snarare förändring. Det blir som en jakt efter detta mer, som kan släcka törsten och fylla ut tomrummet. Där stod jag på ett dansgolv i en natt och insåg inte riktigt vad jag gjorde där. Där var alla andra, den där lediga kvällen och den fina klänningen och det vore så lekande lätt att bara fortsätta leka som om ingenting hade hänt. Det finns mer nu, mer som alltid funnits men som jag förr inte behövt.

För jag vill komma hem till någon i slutet på dagen, somna och vakna med en arm om mig. Jag vill planera för en framtid tillsammans, dela mina beslut och vara tvungen att kompromissa. Jag vill ha någon att bli svartsjuk över, som klagar på mig för att jag jobbar för mycket och aldrig hinner hem i tid. Någon att dricka ett glas vin en söndag kväll med, fast jag inte ens dricker vin. Någon som i framtiden blir tre, eller fyra om man ska tro på spågubben. Jag vill ha ett löfte och alla uppoffringar som krävs för att vidbehålla det löftet. Någon man släpper allting för. Och den jäkla känslan bara slår mig, där jag står mitt i natten mitt i allt det som förr var det roligaste. Det räcker inte till. Nu behöver jag den handen, som håller i min i en varm soffa en sen natt. Sen när blev den tryggheten så lockande?

Så ge mig det. För jag behöver det nu.

Hon är lite arg. Eller kanske inte arg, men irriterad. Inom henne bubblar gömda orättvisor. Han som spådde hennes framtid sa saker som mycket väl kan vara sanna men som tog hårt i henne. Det ryckte henne runt, snurrade henne där hon satt, i den stickande källaren och undrade hur danska ord som alltid fört med sig positiva känslor nu kunde åstadkomma sådan ångest. Hon ångrade för ett ögonblick sitt beslut att ge det ett besök, ett försök. Nu hade hon det i tankarna, i bakhuvudet, när hon satt framför kylens lilla sken och kände hur det frös om benen. Hon erkände för sig själv att hon faktiskt kände sig ensam, aldrig långt i tankarna från tristessen. Den skrämde henne, som mörkret och vintern gjorde.

Hon mådde ändå så bra, så in i helvete stark var hon, det hade hon insett. Och så in i helvete vad arbetssam det är att se sina egna styrkor. Nu måste hon stanna och slåss för allt hon var värd, istället för att fly som alla andra. Hon bubblade av bus inom sig, men vardagen och världen tedde sig sällan som en lekplats. Så mycket visste hon, att innan denna spådda man med mörkaste ögon skulle entra hennes liv var hon tvunget att hitta utlopp för sina utmanande drag, sin nyfikenhet, sin "varför kan inte jag". Hon hade en del upp-växande att göra, något som gjorde ont. Och hon ville skrika ut i nattens dis att det inte var rättvist, att hon fick valet att såra och ändå bli sårad. Hon ville stanna upp i några ögonblick, förvånad över den försvårade möjligheten av att hålla dem i liv. Aldrig, aldrig gör det mer ont än i nuet.

Hon önskade där i natten att någonstans skulle hon förstå. Att någon skulle viska ett uppvakande till henne, ta hennes hjärta i en liten box och lämna det åter när människor var redo att ge henne vad hon förtjänade. Varför kunde det inte vara så, så som hon råkat vilja. Hon hade sannerligen inte planerat det, men hon hade bara råkat vilja det. Och nu, det måste hon erkänna gjorde det ont att vara vuxen och erkänna att det inte var vägen mot lyckan. Tårar hade hon nog av. Så varför skrämde en frågan så simpel om en vänskap henne? Varför. Varför. Hon skulle nog förstå, tids nog skulle hon se tillbaka och inse hur förvirrad hon gjorde dem stackars små. De som inte var redo för henne och känslorna. Tids nog skulle världen putta dem in i varandra. Tids nog, men inte förr.

I en annan värld

Jag vill så mycket.

Så vitt man vet

Det är inte mycket man vet från den stora världen. Men tänk om man visste allt. Då hade man ju inget att klura på. Ovissheten kan vara ganska lyckoframkallande den också.

Tvillingar. Och med mörka ögon också. Det låter ju intressant. Vissa saker kändes bättre än andra.

Ett litet hopp om hoppet

Hon är trött. Så himla trött hela tiden, det verkar vara en väldigt lång uppförsbacke. Men hon kan knappast skaka av sig den där känslan av att någonstans där framme väntar regnbågen. Den underbara regnbågen med stora säckar guld till henne. Om bara tålamodet vore lite mer snällt mot henne. Om hon bara kunde bli bättre på det, snabbare. Hon försöker ju ha tålamod, det gör hon men det går så långsamt tills det känns naturligt. Är det fel att hon tror, tror på hoppet? Tror på den känslan inom henne som bubblar av vetskap. Som viskar till henne när hon ska sova.. Viskar hemligheter som hon inte borde veta, bara för att hon ska slappna av. Hon vet vad hon vill, hon vet vad hon vill ha. Så nu är det bara att vänta. Vänta på allt det bra. Även om det redan är här, det kanske bara behöver sjunka in lite?

Satt och kollade på Mammas Pojkar innan. Och det underbara med det är att det finns inget som gör min mamma mer upprörd än när jag säger att jag ska gifta mig med Tim. Verkligen ingen. Det är ganska underhållande, inget jag kör hela tiden men i somras stack jag till med den varje gång vi körde förbi en kyrka på väg till deras sommarstuga och det är helt förvånande hur hon kan bli så upprörd. Jag känner ju inte människan. Mamma tycker det är bättre att jag gifter mig med någon annan. Och jag.. ja jag har fortfarande inte bestämt mig haha.

Idag när jag körde hem fr jobb var jag sådär bubblande glad. Gick där och trallade lite högt inne på B&W (de har nog verkligen slutat kalla det det, va?) och folk tittade lite konstigt men det brydde jag mig inte om. Jag kände mig för första gången på väldigt länge, väldigt lugn. Lite stolt, om jag får tillägga. (Jag kanske inte ens borde tillägga att jag gick och sjöng högt en melodi bestående av typ "hmm hmm hmhmhmhmmmmm hm hm hmmhhhmmm hmhmhmh". För den sakens skull. Men WTF: ska man flasha lite kan man ju lika bra flasha det hela).

Nej det var en konstig dag på jobb efter min "I need a break" semester. Den gick upp och så gick den ner och så lite hit och dit. Lite bra, lite dåligt, lite tråkigt och några saker som liksom fastnade i huvudet.

Ibland kan jag vara så himla klok. Jag hoppas bara att allting löser sig. Gör det det, så blir jag riktigt glad.

(Det senaste inlägget kändes ju lite i form av det man skrev i sin dagbok med plastlås och en ponny på framsidan. "Vi åt soppa i skolan. Kalle var jättesöt. Jag vill ha chans på honom. Hoppas jag får en häst i julklapp. Födelsepresent funkar också." Men det är kanske lite så. Det är lite sött att få önska saker).

En, två, tre på det fjärde ska det ske

För man kan inte lära fjärilar att sitta vackert. Man måste vänta tills dem vill sitta själv.

Med Maria på B&W eller vad den nu kallas idag. Äntligen hittade jag mig en fin rattmuff! (Varför låter de så sjukt snuskigt??) Den är himla fin och jag fick kämpa en bra stund där i bilen för att få på den. Det var verkligen inte så lätt som man tror. Nej, där får man sitta och dra och hålla på och alla som gick förbi fick mig att vilja ge upp. Men jag fortsatte att kämpa och till slut! Tada... Väldigt stolt. Betraktade till och med den från utsidan. Lyser upp hela bilen. Och min bil är inget man direkt står och tittar på annars. Trevligt med små detaljer som skiner upp.

Maria är så himla smart. För hon håller med mig i precis det som jag tycker. (På riktigt, jag hotar ju inte henne eller något) men ändå kommer hon med så bra råd när jag verkligen behöver ett bra råd. Hon är bra hon, förutom när hon låter bebisen kleta grädde över hela lila jackan. Inte så niiice. Jag hoppas bara hennes råd stämmer, får man det? Får man sitta och hoppas att det går bra för en. Det hoppas jag i alla fall.

En kram och lite förståelse hade suttit riktigt fint. Går det att ordna tro?