Bättre kan du

Jag har inte varit tillräckligt snäll mot mig själv. Nu får det vara slut på det. Oj, vad snäll jag ska vara.

Enligt renlighetens alla regler

Vi började vid fyra på eftermiddagen redan trött efter att ha sovit fem timmar efter en hel helgs nattjobbande. Kände på mig att det skulle bli en lång kväll och började så smått att tjata på Oscar att han skulle stanna kvar och stänga restaurangen till perfektion. Han var ju inte direkt överförtjust.. Stackaren visste inte vad som väntade. Plötsligt så var det stängt och så fick vi började städa. Herregud vad klockan går snabbt - oavsett vilket engagemang och inställning man har. Klockan ett insåg jag att vi nog inte skulle vara färdiga till två. Klockan två var det så mycket saker överallt att jag inte visste vart jag skulle börja. Klockan tre började Oscar så smått påpeka att han var trött. Klockan halv fyra drog jag ut entrémattan på torget och började skura den, till följd av att hela golvet blev svart igen av våra skor. Klockan fyra fick jag mitt första skrattanfall och slutade sedan inte skratta faktiskt förrän vi cyklade hem. Klockan fyra ringde också Lina och som en ängel från ovan kom hon förbi. Under tiden hon är på väg kommer vi på att vi glömt veckoinventera. Läs som: Oscar fick lov att påminna mig att jag gjort fel inventering, tusen tack... Klockan halv fem upptäckte jag att någon låtit en hel påse salsasås torka in på väggen i kylen. Klockan fem upptäckte Oscar att jag smutsat ner golvet han precis städat med salsasås från kylen. Klockan halv sex åt vi nachos för jag höll på dö av hunger. Klockan sex kom en smått förvånad Shah och skulle öppna och upptäckte att vi itne gått hem än. Klockan kvart över sex cyklade vi hem vääääldigt långsamt. Klockan sju gick jag och la mig.



Klockan åtta ringde jobb första gången. Klockan nio ringde dem igen. Klockan tio ringde dem en gång till. Klockan tjugo i elva ringde dem och bad mig komma in och jobba lunchen. Klockan tjugo i elva var det min röst som sa ja til att ställa upp fast jag redan går på knän av utmattning. Klockan tjugo över tolv fick jag lov att gå hem igen.



Oh, Ibland får man bara lust att älska McDonalds...



Ah, I can sleep when I'm dead

Maybe, baby

Jag tror inte riktigt att jag trodde att jag var värd bra saker. Trodde nog att jag borde få allt som var bra. Men nog var jag inte riktigt värd det. Inte värd allt det fina, ljusa och bra. Bara värd att snubbla på mållinjen.

Men nu.. Nu är det annorlunda. Nu när jag förstår att jag faktiskt också är värd allt det som är bra.

att våga fråga

Och den där "The Secret" har visserligen fått mig att öppna ögonen för allt det positiva i livet och fått mig att se allting på ett helt annat vis. Men den har också orsakat att jag inte längre kan se på Sex and The City utan att bli galet irriterad. Kanske har synvinkeln förändrats från det att den började göras, kanske är det bara jag som har förändrats. Jag vill minnas att jag gillade den innan jag läste boken. Det är ju bara en serie, jag överlever utan att älska den, utan att ens tycka om den, men jag tycker det är grundligt märkligt hur min åsikt har förändrats så markant så snabbt. Numera finner jag den så irriterande, så objektifierande. Varför måste vi välja att vara offer? Det känns som de framstår som offer. Som vilsna själar som inte har vett eller mod nog att hitta kärleken och att de letar igenom hela sina liv efter den rätta. Och då äntligen uppenbarar sig allt det som är verkligt och underbart. Och det är aldrig deras fel att det tar slut, eller inte sådär överdrivet mycket. Alla de träffar har ju något extremt fel, som gör att de måste leta vidare. Varför måste vi framställas som offer?