26 nov

Längst inne i hjärtats minsta lilla grop sitter ett litet frö och visslar. I hopp om att allting är på väg mot någonting underbart bra. En känsla som jag inte vet vad den betyder men det står för glädje. Och jag behöver inga förklaringar, jag behöver inga lovord eller garantier. Inte denna gången. För denna gången handlar det bara om mig. Denna gången är det mitt liv och mina tankar och handlingar. Allt som jag kan stå för. Mina ord.

Men längst där inne sitter det lilla fröet och busar. Gör mig glad och underbart lugn. Alltså inte utåt. Men liksom inuti. En sådan underbar födelsedag det kommer bli. Full av överraskningar och alldeles annorlunda de andra, för denna står jag på egna ben.

Och jag vågar viska en liten viskande viskning om vilken tur det är jag får känna såhär. Att jag vågar tro på framtiden fast att det ibland kanske inte alltid är tillräckligt ljust ute för att se den klart o tydligt. Att jag vågar vara säker på vad jag vill, önskar, hoppas och tror utan direkta bevis - bara hintar och tecken. Och jag vet att jag i den jag är så van att vara borde tvivla mer, borde vara orolig och analyserande men jag struntar i det. Ler och tar en tur någonstans där det är roligare att vara än där man tvivlar. Jag tror på det goda i allt.