Det läskigaste är nog att jag vet att jag är på väg. Det där med att man inte riktigt vet hur det kommer se ut när man väl kommer fram som skräms.
Om sanningen ska fram hade jag bara velat ta upp en bok och läsa hur hela livet skulle bli så att jag kunde lägga ner den, andas ut och slappna av. För omväxlingsskull liksom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar