Jag vaknade för tidigt. Dock var det knappast mitt fel, det varken är särskilt ofta eller borde vara. Istället fick jag en ljuvlig start på min morgon med ett möte som ledde till min verfiering. Mötet i sig var ju inte i sin direkthet ljuvligt utan mer än formalitet än en informalitet och jag kände mig bara nöjd med att ha det gjort och nu kan jag klappa mig på axeln och säga duktigt, hanna.
Ann och jag sprang runt i stan och kollade på allt från kameror till tant-kläder. Jag är ju gammal nu. Har redan gått i pension. Det ska tydligen vara ett skämt. Jag skrattade åt det innan idag. 
Jag la mig nästan platt pladask på golvet inne på stadium när Ann provade sina termo-regn byxor och rustade upp sig för hundvalpisen som är på väg. Det var mycket roligt och jag måste säga en annorlunda klädprovning. Lite impulsiv. Dock följde den upp det sjukt sköna citatet inne i fotoaffären "Jag ska bara handla denna kameran och sedan ska jag i princip stanna hemma resten av livet." Förutom när du då fotar i regnet. För det regnar alltid i skogen. Har hon tur kanske hon får lite sexrabatt. Och nej, det är inte alls som ni tror. Är det?
Kvällen fortsätter i mammas-snubbes-födelseda-väldigt-mycket-gamla-människor kalas där jag försöker undvika alla frågor och flyr in till sovrummet för 10 minuter utan att någon frågar var man jobbar eller vems unge man faktiskt är. Det går ganska smärtfritt fram.
Ibland när man släpper saker man funderar över så kommer de tillbaka till en.
Ibland så är livet bra lustigt. Som att man inte ska bry sig om allt för mycket.
Tack, livet.
Undrar hur allt är meningen. Tänk om man, kanske bara för en tia, så kunde man få veta allting man ville veta om sin framtid, utan att någonting förändrades. Det vore underbart. Så slapp man veta och leva i denna förundran över ödet osv. osv.
Men nu är det underbart bubblande på insidan så nu är jag glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar