Tillblottaläggning

Det finns så mycket saker som jag aldrig har gjort. Kanske saker jag kommer sitta och ångra när jag är gammal och för seg för att kunna göra dem. Sedan finns det mycket saker som jag inte har gjort som jag är väldigt tacksam för att jag slank undan. Men med denna grund är det faktiskt mycket som jag inte kan. Och kanske är det så att jag är mycket bra och gör likamycket dito men klockan är inte ens ett och jag känner inte för att vara snäll. Inte ens mot mig själv. Det ni. Så nu blir det vad jag inte kan. Men var inte så säkra för det! För jag hittade en gammal sån här lista och plötsligt så stämde den ju inte alls. Så visst lär man sig nya saker. Haha.

Jag kommer aldrig ihåg vad folk heter efter att jag skakat hand med dem. Av någon konstig anledning tänker jag alltid på vad jag ska säga till dem, fast jag är ganska hyggligt säker på vad jag heter vid det här laget. Men risken att man ska glömma är påfallande skrämmande faktiskt. Jag kan inte se folk i ögonen allt för länge. Jag kan inte sluta prata högt för mig själv när jag är själv. Eller åtminstone när jag tror mig vara det. Jag kan inte gå nära en spindel. Inte ens om jag var tvungen. Jag kan inte själv tabletter. Jag kan inte glömma allt ont som hänt. Jag har svårt för att lämna det bakom mig, även om det blir lättare för varje dag. Jag kan inte öppna en dörr som blivit stängd. Jag kan inte förlåta allting. Jag kan inte njuta av ett glas vatten om jag inte sköljt glaset tre gånger. Jag kan inte fira jul utan att kolla på Kalle Anka klockan tre. Jag kan inte sova gott utan att jag ringt och sagt gott natt till någon. Vem som helst. Ibland slår jag bara ett planlöst nummer. Eller Fröken Ur. Nej, nu överdrev jag. Jag kan inte prata franska. Inte ett ord, och ändå läste jag det i fyra jävla år. Jag kan inte skriva skrivstil eller stava på danska. Jag kan inte hitta i Malmö. Jag kan inte rabbla upp mer än max 10 gatuadresser i Malmö. Inte om jag ska säga var de ligger sedan. Jag kan inte peka åt vilken riktning Lund ligger. Jag kan inte prata flytande danska även om jag så förbaskat in i väggen vill smälta in där över sundet. Jag kan inte dansa utan att ta mig i håret. Jag kan inte bara kissa en gång när jag är ute och festar. Jag kan inte gå förbi ett skyltfönster utan att kolla min reflektion. Jag kan inte sluta drömma väldigt väldigt opassande och konstiga drömmar. Jag kan inte räkna i huvudet. Jag kan inte ens räkna utan att säga talen högt. Jag kan inte spela blockflöjt, eftersom jag upprepade gånger gömde mig bakom soffan när blockflöjtsläraren Adam sprang runt och letade efter mig. Jag kan fortfarande inte lukta rök utan att få panik. Jag kan inte gå in i en stor lokal fylld med folk utan att veta var exit-utgången är. Jag kan inte äta nötter utan att det känns som att halsen svulnar igen fast egentligen är jag inte allergisk. Jag kan inte leva en enda dag utan att välta, spilla eller tappa något. Jag kan inte bara berätta för en person om någonting. Jag kan inte sluta prata i telefon. Jag kan inte sluta älta saker. Även om jag måste säga jag blivit avsevärt bättre på det. Jag kan inte böja på mina principer. Jag kan inte förstå hur man vill ligga runt. Jag kan inte dansa normalt. Jag kan inte bara vara normal. Jag kan inte inte tycka någonting. Jag kan inte bara vara tyst. Jag kan inte ha tråkigt utan att få panik och bli helt sprallig. Jag kan inte vara glad utan att jag tänker att snart blir jag nog ledsen. Jag kan inte säga till en vän att jag är din vän utan att veta att jag alltid kommer att finnas där för den personen. Jag kan inte förstå hur man bara ger upp. Jag kan inte bara ge upp. Jag kan inte vara avslappnad. Jag kan inte vara på landet för länge, för då känns det som jag missar något viktigt. Jag kan inte veta att jag är långt bort från ambulans eller sjukhus utan att känna mig något sjuk. Jag kan inte åka hiss utan att vara rädd för att fastna. Jag kan inte flyga utan att tro att jag aldrig mer kommer sätta min fot på marken. Jag kan inte prata med en person av det motsatta könet utan att bestämma mig för om jag kan tänka mig att ha sex med dem eller inte. Jag kan aldrig bara vara lugn. Jag kan inte det här med tålamod. Jag kan inte finessen med att koppla av. Jag kan inte mer än kanske sju län i Sverige. Jag vet inte ens hur många län det finns. Det kanske bara finns sju. Jag kan inte slå en vanlig kullerbytta. Bara en sne. Jag kan ingenting om geografi. Jag kan inte skilja på vokaler och konsonanter utan att tänka på rövarspråket. Jag kan bara inte vara snäll mot mig själv. Eller sätta mig själv i första rummet. Jag kan inte sluta bry mig om andra. Jag kan inte sluta skriva om saker och ting. Jag kan inte bara handla utan att få dåligt samvete. En inre kris, behöver jag verkligen det här. Jag kan inte förstå varför modetidningar skulle få en att få en sämre självbild. Jag kan inte tycka om ytliga människor. Jag kan inte sluta sträva efter perfektion. Jag kan inte jämföra mig själv med andra. Jag kan inte vara någon annan än mig själv. Jag kan inte fejka, låtsas eller spela teater. Jag kan inte vara falsk. Jag kan inte, bara aldrig sluta vara jag.

Så det är kanske mycket jag inte kan. Men i slutet av solnedgången så är dem sakerna faktiskt en del av mig och man får ju ta sig själv med en last salt ibland. Så, jag är kanske inte bra på allt eller alls mycket men jag är himla bra på att vara just mig och det är det inte så många andra som kan säga att dem kan vara. Se där. Jag kunde visst något. Imorgon kanske jag skriver om allting jag kan. Jag kanske måste flytta över någonting till "jag kan" listan redan imorgon.

Mm... Jag kan...