Ett litet hopp om hoppet

Hon är trött. Så himla trött hela tiden, det verkar vara en väldigt lång uppförsbacke. Men hon kan knappast skaka av sig den där känslan av att någonstans där framme väntar regnbågen. Den underbara regnbågen med stora säckar guld till henne. Om bara tålamodet vore lite mer snällt mot henne. Om hon bara kunde bli bättre på det, snabbare. Hon försöker ju ha tålamod, det gör hon men det går så långsamt tills det känns naturligt. Är det fel att hon tror, tror på hoppet? Tror på den känslan inom henne som bubblar av vetskap. Som viskar till henne när hon ska sova.. Viskar hemligheter som hon inte borde veta, bara för att hon ska slappna av. Hon vet vad hon vill, hon vet vad hon vill ha. Så nu är det bara att vänta. Vänta på allt det bra. Även om det redan är här, det kanske bara behöver sjunka in lite?