söndag 29 november 2009

Like you'd never seen before.

Lite av sentimentaliteten (finns det ordet?) kommer nog från det nyligen fyllda året, lite av vinter och mörket och kanske lite av usch säg det bara inte... för jag kan inte börja bli vuxen. Det är inte möjligt. Hur som helst; jag hatar när folk skriver sådana här saker så det blir denna gången och ingen annan. Snapp! Once in a lifetime..

Hon önskar att hon vore mer fri. Fri i tanken, fri i handlingen. Fri att göra vad hon vill, orken och energin till att lyckas det med hon företar mig. Tilltron till henne själv och hennes handlingar inte så långt nedtryckta och kontrollerade av de som gett henne löften i dåtiden. Som en fågel över himlen den blå, borta vore alla sår som svider och aldrig läker.

Så kom sanningen i kapp mig. Eller insikten. Nu räcker det inte längre, nu behöver jag mer eller snarare förändring. Det blir som en jakt efter detta mer, som kan släcka törsten och fylla ut tomrummet. Där stod jag på ett dansgolv i en natt och insåg inte riktigt vad jag gjorde där. Där var alla andra, den där lediga kvällen och den fina klänningen och det vore så lekande lätt att bara fortsätta leka som om ingenting hade hänt. Det finns mer nu, mer som alltid funnits men som jag förr inte behövt.

För jag vill komma hem till någon i slutet på dagen, somna och vakna med en arm om mig. Jag vill planera för en framtid tillsammans, dela mina beslut och vara tvungen att kompromissa. Jag vill ha någon att bli svartsjuk över, som klagar på mig för att jag jobbar för mycket och aldrig hinner hem i tid. Någon att dricka ett glas vin en söndag kväll med, fast jag inte ens dricker vin. Någon som i framtiden blir tre, eller fyra om man ska tro på spågubben. Jag vill ha ett löfte och alla uppoffringar som krävs för att vidbehålla det löftet. Någon man släpper allting för. Och den jäkla känslan bara slår mig, där jag står mitt i natten mitt i allt det som förr var det roligaste. Det räcker inte till. Nu behöver jag den handen, som håller i min i en varm soffa en sen natt. Sen när blev den tryggheten så lockande?

Så ge mig det. För jag behöver det nu.

Inga kommentarer: