En krita i blått och rött

Alla är nya på något, någon gång. Alla gör fel, ramlar ner i diket och måste resa sig upp. Någonstans längs med vägen där jag inte brydde mig om det så tappade jag det och nu verkar det som att den balansgång jag går är enbart för mig och alla andra får rita utanför kanterna. Men fula kritor i fula färger dessutom. Men skulle jag göra det? Aja baja, nu går alla bananas och tappar tilltron till mig. Eller så är det bara jag själv som gör det.

Ibland får jag bara lust att skrika ut "ser ni mig (för den jag verkligen är)?" för jag försöker så jävla mycket hela jävla tiden att jag bara är så mycket av allting. Bara vill hela tiden. Gör allting rätt. Man kan inte göra allting rätt. Bara sig själv, bara rätt mot sig själv.

Det här med hur man är och hur det blir till vem man är. Det är konstigt att tänka på. Jag blir alldeles snurrig av att tänka på det, hur fel och rätt det kan bli när man tänker för mycket eller för lite. Eller bara lagom. Kanske bara ska följa det som hjärtat säger. Dunk dunk.

Så kom fram till mig, lilla ängel med gula gummistövlar och vingar av vitaste, mjukaste dun. Kom och viska i mitt öra alla hemligheterna om mitt liv jag vill höra. Bara så jag vet att ni har en bra plan, något som gör att jag vågar förlita mig på magkänslan. Något riktigt fint.