Hon och sanningen

Hon är ganska mycket på samma gång. Eller så vill hon vara det egentligen. Vill vara bra i allt, bäst på livet, bäst på kärleken och vänskapen, skrattet och lyckan. Bäst på att vara sig själv, och att vara med andra. Bäst på att ge och bäst på att få, bäst på att sätta gränser och bäst på att överskrida sina begränsningar. Bäst på att aldrig ge upp, bäst på att torka sina tårar, bäst med råd och bäst med att alltid finnas där för alla alla.

Ibland vill hon bara vara. Bara höra att hon duger, fast hon redan vet. Bara ha någon som kramar henne, bara för att finnas där. Där det inte finns några rätt eller fel, där ingenting existerar. Om så bara för en sekund eller två.

Ibland behöver hon bara erkänna för sig själv och det blir nog. Istället för att förvilla orden och trolla med dem bara erkänna för sig själv. Bara stanna upp en sekund och bara vara. Vara henne.

Dem kommer till henne och säger dem där fina orden men det bara rinner av. Allt det goda rinner av bara det som gör lite ont, som små myggbett, känns riktigt. Stressen blir hennes fiende för hon saktar aldrig ner, för stolt för att erkänna att hon inte kan allt.

Så ibland vill hon bara ta in ett av orden och lita på det. Lyckas tro på att människor för bra saker med sig. Vänner som bryr sig, som finns där för alltid. Kärleken kan göra så stora underverk.

Och sen ibland, som idag, vill hon bara känna det röda nagellacket som skvallrar om hennes frihet. Bara känna musiken dunka inom henne, bara känna hans varma blick som möter hennes, där hon är med sina vänner. Vem han nu är, det vet hon inte än, men dem, vännerna, de är så självklara.