Hanna

Hon sitter där i ljuset från spotlighten. Den kastar skuggor över det nystädade golvet som blänker lite smått i halvnatten. Det är kanske varmt ute, kanske kallt men hon vet inget om det. Hon kunde inte känna kylan mot huden när hon gick hem, inte heller den faktikst ljumna sensommarvärmen. Kanske för att tröttheten slått till. Kanske för att hennes tankar var långt därifrån. Rösten är inte var den varit, förhoppningsvis kommer den tillbaka snart. Viskandes har hon samtalat hela dagen, för tystnad är inte hennes starkaste sida. Hellre hes och utpratad än en ren röst och inget sagt.

Dagen känns så ljus, vardagen känns ljuvlig och livet ter sig som en påse gott och blandat. Allt möjligt på en och samma gång. Det är bra nu. Och det bästa med det är tanken på att det finns mer, att det inte är fullbordat. Det finns så många områden att utveckla, att eftersöka en annorlunda vardag i. Men just nu så tar hon ett steg tillbaka eller snarare ett steg rakt in i nuet och bara nynnar en melodi i sin egna värld. Hon lever i nuet och i lugnet inom sig så trivs hon ritkigt bra. Hon vågar till och med säga att vardagen är fin. Hon är nöjd. För den sakens skull har hon inte slutat sträva framåt. Men nu låter hon saker och ting komma till henne. Innebörden av var hon är värd har nått henne och den fyller hela henne med ett underbart lugn. En värme av något gyllende. Som att hon strålar. Och du kanske inte skulle hålla med eller så skulle du, men hon känner det själv och märker det på dem specialla i hennes närvaro. Det är starkt och annarlunda, kraften hos viljan och tilltron på sitt eget värde än underbart. Starkt och intensivt. Som fjärilar som svävar.